I vår sagovärld

 
Finns inget mysigare ställe att befinna sig på under en lördagskväll, än i skogen tillsammans med en fin vän i solnedgången.
Skogen blir så magisk när solen är påväg ner.
Vår egna lilla sagovärld.
 

En dag i sommarvärmen

Var ute och åkte tillsammans med min sambo en dag i somras.
Som den hästnördiga människa jag är, så kan jag inte låta bli att stanna intill vägen för att fota några hästar som gick rofyllt och betade.
Hästar är verkligen så vackra och personliga djur som alltid gör sig så himla vackra på bild.
 

Tiden läker inte tomhet

Saknaden av min bästa vän, själsfrände och vita ängel består.
Tiden säger sig läka brustna sår, men tomheten kommer alltid att bestå.
Låt mig flyga med dig i drömmarnas land, där vi kan dansa tillsammans igen och få stanna tills dess att vi ska återförenas igen.
Min vackra Arnold
 

När två hjärtan slår i takt

 
Det finns saker som ingen människa i världen kan ersätta.
Kärleken från en häst.
Genom tystnad en ny vänskap gror, för att sedan utvecklas till en vacker blomma.
För en stund känns allt så självklart.
Man skapar så mycket minnen samtidigt som vänskapen blir bara starkare.
Att få ett djur på över 500 kg till att vilja vara vid ens sida och visa sin ömhet, det är något fantastiskt.
Något som ingen människa kan ersätta.
 
 

En kväll i Juni

Tänk er en vacker solnedgång mitt i Juni.
Ängarna är täckta av gula smörblommor.
En vacker häst och dess ryttare klädd i vitt.
Tillsammans skapar dom ett vi.
Tillsammans galopperar dom fram genom tid och rum.
Precis som en Junidröm jag en gång drömt.
 

Let me take you to another life


Några bilder ifrån filmningen som jag och Caroline gjorde tidigt på morgonen förra fredagen.
Tänk att en hel vecka redan har hunnit flyga förbi.
Tiden går så fruktansvärt fort just nu, men på något sätt så känns det ändå okej. 
 
 
 

Låt oss skina i soluppgången

Trots att det stod ledig i min kalender för denna dag så ringa klockan vid sex tiden i morse.
Kvart över sex stod hästen lastad i transporten.
Vid halv sju var vi framme, hästen urlastad och kameran redo.
 
Håller för tillfället på med ett filmprojekt tillsammans med en kompis och hennes häst.
Idag var filmningen vid en sjö i soluppgången.
Det var väldigt kul.
Och vips så hade det gått två timmar.
Vi åkte sedan hem trötta, hungriga och med en hel del fina klipp i kameran.
Måste säga att det var en väldigt bra start på dagen!

Det vackraste jag vet

Det finns få saker i livet som är så vackert som en riktig vänskap.
Någon man kan dela dag och natt med.
Lycka och sorg.
Någon som vet allt om dig men älskar dig minst lika mycket ändå.
En vänskap uppbyggd av respekt, tid och kärlek.
Där inga ord behövs för att bli förstådd.
 
 

En saknad själ

 
Det finns någon för alla.
Någon som binder ett band av känslor rakt in i själen.
En kärlek som inte går att förneka eller glömma.
En vänskap starkare än vad ögat kan se.
För en sekund kan jag blunda och känna hans närvaro.
Men lika fort som jag öppnar ögonen så är han borta.
Aldrig förr har jag känts en sån relation varken till människor eller djur.
Det är underligt men på något sätt ändå så självklart.
Att få stå ensam kvar på jorden utan sin själsfrände är tungt.
 

Vi lyser som solens alla strålar tillsammans

Fick i lördags ett samtal från en av mina närmsta vänner, som fick med mig upp till stallet.
Somriga eftermiddagar i stallet tillsammans med hästar, kameran och några underbara vänner.
Ja, det är allt som krävs för att en lördag ska bli helt underbar.
 
Tänk så många eftermiddagar man spenderat på detta sätt i alla år.
Men varje gång är också minst lika speciell och mysig.
 

Be patient my friend

Ibland kan människors okunskap verkligen skrämma mig.
Helst när det kommer till okunskapen runt om våra fyrbenta vänner.
Dom som nästintill går med på allt av ren snällhet, säger dom nån gång ifrån så tror vi direkt att det är något fel på dom och inte på oss.
Personligen anser jag att hästhållning överlag handlar till 30% om vad man läst i böcker, lärt sig genom teori från mer erfarna människor och till 70% om logiskt tänkande och sunt förnuft.
Hur hade du själv mått efter att under en längre tid tvingats gå inspänd i en viss ställning utan någon som helst uppvärmning i en mer naturlig hållning?
Spända muskler, förkortad muskler, pålagringar, ja skadorna kan bli många.
Men våra fina hästar säger ändå inte ifrån.
 
Det gör ont i mig när man ser människor som brutalt rycker och sliter i sina hästar, som tar hjälp av olika inspänningstyglar utan att ta hänsyn till uppvärmning och som föredrar att ta hjälp av spörapp istället för att ge tydligare hjälper som hästen förstår.
Det är sjukt vilket tålamod dessa stora, vackra fyrbenta djur har.  

Föralltid vid min sida

Aldrig förr har jag behövt vara så stark som under en dag som igår.
Från tidig morgon tills skottet kom vid 12 tiden och min vackra ängel föll till marken, så fanns jag vid hans sida.
Vi pratade lite, njöt av livet, solen bjöd trots allt på några värmande strålar och hans hagkompis kom fram till mig i hagen och sa att allt kommer bli bra.
Allt var så lugnt och stilla.
Han visste vad som skulle ske.
Något av de sista jag sa till han var att han gärna får besöka mig i framtiden, göra sig hörd och göra sig sedd.
Och det tog bara några timmar innan han gjorde de.
 
För när jag senare på eftermiddagen satt vid vattenbrynet intill en sjö i skogen så kunde jag känna hans värmande kärlek bara komma runt mig. Hans mule som lekfullt burrade omkring min lugg, hans lycka av att få vara fri och samtidigt såg jag hur han galopperade fram med en sån utstrålning som jag knappt sett förr.
Där brast det.
Efter att ha stått och vart stark i så många timmar så kom tillslut tårarna.
Tårar av lycka för hans skull och sorg över att veta att jag inte längre närsomhelst kan få röra vid hans varma päls, busa med honom, spendera kvällarna med honom eller känna lukten av honom.

Vi ses snart igen

 
Nu är du fri.
Min vita drömhäst.
Spring dit solen alltid lyser och lyckan alltid bär.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Och en dag kommer vi ses igen.
Jag stod vid din sida till slutet och skulle göra det tusen gånger om, om det hade behövts.
Låt din värme alltid finnas nära och din själ lika så.
1999 - 2014
 
 

Jag kämpar för din frihet att få leva

Spenderat hela förmiddagen åt att prata i telefon.
Vart i kontakt med flertal personer gällande Arnolds liv.
Och nu är vi snart framme vid slutstationen.
För imorgon kommer ett sista samtal till Agria göras, och det är upp till dom om han kommer få leva vidare med mig eller inte.
Spänningshuvudvärket är konstant och lika så illamåendet.
Men med tanke på hur motigt det har vart så finns där ändå en liten glädje i mörkret i vetskapen om att möjligheten att han kan få leva vidare finns.
 
Eftermiddagen spenderade vi ute i solen och busade.
Vilket Arnold tyckte var väldigt spännande och helt plötsligt trodde han att han var en arab, då han med svansen upprätt skuttade fram på lätta hovar.

Vissa vänner stannar förevigt

Det är rätt fantastiskt hur stark vänskap man kan få med en häst.
För över 9 år sen så lärde jag känna en mycket speciell ponny, som då var lektionsponny.
Vi fick ett sånt speciellt band, en så himla go vänskap.
 
Tillsammans gjorde vi en hel del och hon lärde mig verkligen vad respekt för någon annan innebar.
3 år senare så såldes hon.
Min värld rasade samman totalt.
Men efter första besöket så kunde jag inte vara mer lycklig över hur bra hon fått det.
Idag 5 år och 9 månader senare så träffas vi igen och allt är precis som det var där vi slutade senast.
 
Den där underbara ponnyn som kollar glatt på en när man kommer gåendes i hagen, som somnar med huvudet i ens famn, som alltid lyssnar när man pratar med henne, som älskar när man kliar henne i pannan, som har tix med huvudet och som doftar så gott.
Bara att få se henne och borra in näsan i hennes varma päls var tillräckligt för att mitt hjärta skulle smälta igen.
När man efter så lång tid ändå minns så väl hur det alltid vart, då vet man att man haft en vänskap starkare än något annat.
En av de sista bilderna innan hon såldes 2008
  Bild från idag, 2014
 

Er närvaro lyser upp vardagens grå värld

Hela veckan har bestått av vardagsrutiner i form av jobb, ridning, sömn, jobb och lite mer jobb.
Men jag klagar inte, då det ändå är skönt att få göra nytta.
Samt att det är otroligt skönt att komma hem efter en lång arbetsdag och veta att man kan koppla av.
 
Idag blev jag dock ofrivilligt ledig.
Vilket i för sig var lite skönt med.
För jag fick då tid till att spendera denna dagen ute i hagen hos Arnold och Finito, vilket alltid är lika mysigt.

Vi kan dansa i otakt men ändå åt samma håll

Bjuder på några bilder ifrån söndagens träning och busande med Arnold.
Kan inte säga annat än att det bara sprudlade i kroppen av glädje över hur kul och bra det var.
Pappa var med och filmade, vilket är så himla nyttigt!
För helt plötsligt kan jag sitta i efterhand och studera både mitt egna kroppspråk men också hur Arnold reagerar, vilket är så himla lärorikt.
För nu vet jag hur jag behöver gå tillväga nästa gång för att stärka vårt samspel och förbättra mitt egna kroppspråk.
Älskar verkligen att få spendera tid med denna vackra vita pojke!

Låt oss dansa förevigt

Spenderade eftermiddagen uppe i stallet hos vackra Arnold.
Eftersom att han numera inte får ridas så tog jag tillfället i akt med att dra på repgrimman.
Det slutade med att vi hamna ute i paddocken och lekte lite.
Var så himla kul att verkligen få testa att jobba med honom mer ordentligt från marken, dvs utan tömmar och bett.
Så känslig, lyhörd, villig och glad.
Sitter bara och ler såhär i efterhand.
Ska försöka få med någon som kan tänka sig fota lite imorgon, men idag får ni stå ut med grusiga filmbilder.
 
 

Samtalet man aldrig vill få

Hemkommen från en riktigt jobbig 8 timmars dag på jobbet.
Ledsen, förtvivlad, trött, febrig och med en värkande kropp.
Kröp ner i sängen och trodde dagen inte kunde bli sämre, även om min fina pojkvän gjorde allt för att muntra upp mig.
Några timmar senare ringer mobilen.
Arnold har svår kolik, det går knappt att gå med han utan att han vill lägga sig ner.
Han måste åka till veterinären.
Och där sitter jag i andra änden av stan. Sjuk, nedstämd och alldeles för långt borta.
Har aldrig förr upplevt en sån oro och rädsla för vad som kan ske.
 
Kroppen fylldes av adrenalin och jag skyndade mig för att ta första bästa buss dit.
Men hann precis till busshållplatsen när jag fick samtalet om att han nu stod i sin box glad, pigg och frisk.
Helt plötsligt kunde jag andas ut och ville inget annat än brista ut i gråt av ren lycka.
Ibland vänder livet otroligt snabbt och man kan inte annat än glädjas åt att det denna gång gick bra.
 

Man måste inte se för att känna, men man måste känna för att kunna se

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0