Spring för själen

Att springa ute på öppna fält i skymningen var precis vad jag gjorde igår kväll.
Aldrig har jag tidigare känns mig så fri, så levande.
Borta i fjärran kan man se civilisationen och stadens ljus.
Jag kan verkligen förstå hur underbart de måste kännas för en häst som egentligen är en vild skapelse, att få sträcka ut i full galopp på ett öppet fält.
Efter flera dagars tristess och otålighet så fick äntligen min själ komma till ro.



Föralltid vid min sida

Aldrig förr har jag behövt vara så stark som under en dag som igår.
Från tidig morgon tills skottet kom vid 12 tiden och min vackra ängel föll till marken, så fanns jag vid hans sida.
Vi pratade lite, njöt av livet, solen bjöd trots allt på några värmande strålar och hans hagkompis kom fram till mig i hagen och sa att allt kommer bli bra.
Allt var så lugnt och stilla.
Han visste vad som skulle ske.
Något av de sista jag sa till han var att han gärna får besöka mig i framtiden, göra sig hörd och göra sig sedd.
Och det tog bara några timmar innan han gjorde de.
 
För när jag senare på eftermiddagen satt vid vattenbrynet intill en sjö i skogen så kunde jag känna hans värmande kärlek bara komma runt mig. Hans mule som lekfullt burrade omkring min lugg, hans lycka av att få vara fri och samtidigt såg jag hur han galopperade fram med en sån utstrålning som jag knappt sett förr.
Där brast det.
Efter att ha stått och vart stark i så många timmar så kom tillslut tårarna.
Tårar av lycka för hans skull och sorg över att veta att jag inte längre närsomhelst kan få röra vid hans varma päls, busa med honom, spendera kvällarna med honom eller känna lukten av honom.

Vi ses snart igen

 
Nu är du fri.
Min vita drömhäst.
Spring dit solen alltid lyser och lyckan alltid bär.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Och en dag kommer vi ses igen.
Jag stod vid din sida till slutet och skulle göra det tusen gånger om, om det hade behövts.
Låt din värme alltid finnas nära och din själ lika så.
1999 - 2014
 
 

Jag kämpar för din frihet att få leva

Spenderat hela förmiddagen åt att prata i telefon.
Vart i kontakt med flertal personer gällande Arnolds liv.
Och nu är vi snart framme vid slutstationen.
För imorgon kommer ett sista samtal till Agria göras, och det är upp till dom om han kommer få leva vidare med mig eller inte.
Spänningshuvudvärket är konstant och lika så illamåendet.
Men med tanke på hur motigt det har vart så finns där ändå en liten glädje i mörkret i vetskapen om att möjligheten att han kan få leva vidare finns.
 
Eftermiddagen spenderade vi ute i solen och busade.
Vilket Arnold tyckte var väldigt spännande och helt plötsligt trodde han att han var en arab, då han med svansen upprätt skuttade fram på lätta hovar.

Ge mig chansen att leva

Min frånvaro ekar här inne.
Livet bjuder på väldigt mycket bra och dåliga saker just nu.
Dagarna går till att jobba och kvällarna till att ha kvalitetstid med Arnold.
Varje sekund med honom är väldigt värdefull och jag kämpar för hans liv.
Torsdag är dagen då han kommer skjutas, om jag inte gör något åt de.
Nätterna är fyllda av oro och dagarna av stress.
Men jag kan nu inte göra annat än vänta på måndagen.
För måndag är en viktig dag.
Dagen då jag får besked om framtida jobb och dagen då jag ska en sista gång prata med veterinären för att försöka rädda Arnold.
Så jag kan i dagsläget inte göra mer än att vänta och hoppas...





Vissa vänner stannar förevigt

Det är rätt fantastiskt hur stark vänskap man kan få med en häst.
För över 9 år sen så lärde jag känna en mycket speciell ponny, som då var lektionsponny.
Vi fick ett sånt speciellt band, en så himla go vänskap.
 
Tillsammans gjorde vi en hel del och hon lärde mig verkligen vad respekt för någon annan innebar.
3 år senare så såldes hon.
Min värld rasade samman totalt.
Men efter första besöket så kunde jag inte vara mer lycklig över hur bra hon fått det.
Idag 5 år och 9 månader senare så träffas vi igen och allt är precis som det var där vi slutade senast.
 
Den där underbara ponnyn som kollar glatt på en när man kommer gåendes i hagen, som somnar med huvudet i ens famn, som alltid lyssnar när man pratar med henne, som älskar när man kliar henne i pannan, som har tix med huvudet och som doftar så gott.
Bara att få se henne och borra in näsan i hennes varma päls var tillräckligt för att mitt hjärta skulle smälta igen.
När man efter så lång tid ändå minns så väl hur det alltid vart, då vet man att man haft en vänskap starkare än något annat.
En av de sista bilderna innan hon såldes 2008
  Bild från idag, 2014
 

Naturen är som balsam för själen

Det är något speciellt med att sitta ensam högst upp på en bergstopp med hela fjället som utsikt.
Ett lugn lägger sig i hela kroppen.
Man tappar kollen på tid och rum.
Helt plötsligt känns problemen som man gått och grunnat på så mycket lättare att lösa.
Ja, det är här jag helt enkelt kan leva i frid.

RSS 2.0