Hej då sommaren vi ses nästa år

Med solen i nacken,
fåglarnas kvitter i öronen,
kyliga vindar i ansiktet
och en trasig bil så går vi nu över till vintertid.
 
Trots att min kropp ogillar kylan så ser jag fram emot vackra vita lanskap, mörka och kalla kvällar, glittrande frost och en hel hög av nya minnen att bevara i hjärtat.
 

Vi alla mår bra av lite tid borta

Har haft några härliga dagar hos min underbara kille, vilket har vart väldigt avkopplande.
Fick även använt hans badkar, gud vad jag saknat att kunna krypa ner i ett varmt skumbad!
 
Idag bara skrek kroppen efter att få komma ut och röra på sig.
Så med träningskläder på så begav jag mig ut i skogen.
En timme blev till två.
Men gud vad härligt och behövligt det var att få bara gå dit benen tar mig och låta tankarna få flöda på för att sedan kunna släppa dom vidare ut i intet.
 

När träden viskar mitt namn

Har ni nån gång vandrat i skogen och följt vägen som hjärtat pekar på?
Det var precis vad jag gjorde häromdagen, men blev helt plötsligt ombedd att ta en omväg.
Denna omväg ledde mig fram till en gran som stod vid en skogsglänta.
Jag fick slå mig ner vid dess stam och lyssna på vad hon hade att säga mig.
 
Med ny visdom i själen och en harmoni så kunde jag sedan vandra vidare på mitt hjärtas väg.

Bakom oss finns en annan värld

Hon har ett sätt att se.
Ett sätt att vara.
Ett sätt att leva.
Aldrig kommer hon att försvinna från skogens vrå.
Där man minst anar sitter hon och filosoferar kring livets alla mysterium.
Bara stjärnorna kan väcka henne ifrån hennes tysta värld.
Och det är det som gör henne till magisk.
 
 

Sanningen kom som ett slag rakt i hjärtat

Ibland sker saker som  man inte vill ska ske.
Men som man ändå måste acceptera för att sedan kunna jobba vidare med livet.
 
Detta året har bjudit på väldigt många utmaningar som gjort att jag vart tvungen att lägga allt som har med djurkommunikationen åt sidan för att jobba med mig själv och att försöka hamna i balans igen.
Men telepati är en färskvara.
Och hur ont det än gör i mig att behöva inse de, så är det så att jag tappat min förmåga att använda telepati.
Det är riktigt tungt att säga, helst när jag vet att jag har människor som väntar på sina sessioner än.
 
Men det finns alltid en mening med saker som sker och jag tror också att det finns en mening med detta.
Jag har inte den harmoni i min själ nu som jag hade förr.
Jag önskar mer än något annat att jag hade de och jobbar på att försöka finna tillbaka till den men det tar tid.
När väl tiden är inne så kommer jag finna tillbaka till harmonin och då kommer det även att rulla på med djurkommunikationen igen är jag väldigt säker på.
Men det är somsagt riktigt tungt att behöva inse detta.

Hösten är den vackraste tiden på jorden

 

På din rygg känner jag mig fri

 
Efter en sju veckors lång väntan så fick jag ikväll äntligen komma upp på hästryggen igen.
Dessutom på min goa Jack, helt klart min favorit bland hästarna i det nya stallet än så länge.
Han har en sån mysig personlighet och är väldigt känslig för både vikt och skänkel och tygeltag i ridningen vilket jag tycker är väldigt kul.
Dock fick jag reda på att det var hoppning som stod på schemat.
Och där slog min lite halvskrajsa hopprädsla in.
Men det gick faktiskt helt okej för att vara första gången jag rider på sju veckor samt första gången jag hoppar honom (har suttit på honom två gånger tidigare bara).
Lite synd att vi inte alltid hade den där rytmen som jag hade önskat och att det gick lite väl fort och halvt okontrollerat i slutet av varje övning. Men Jack hade roligt och jag satt med en skräckblandad förtjusning i sadeln.
Och vilken underbar känsla att äntligen få sitta på den plats där man känner sig som hemma igen.
 

20 år

Igår var ingen vanlig dag för det var min lilla födelsedag.
Hela 20 år har jag nu levt, dock känns det som om det borde vara mer.
Men i vilket fall så spenderade jag denna dag från morgon till natt med min underbara kille som bjöd på en smarrig frukost i sängen. Framemot eftermiddagen mötte vi upp mina föräldrar på stan och gick till en småsmysig restaurang och åt oss proppmätta. Vilket jag och min kille sedan avslutade med en stor godispåse, vilket kanske inte var det mest lyckade dock eftersom att man blev rätt illamående.
Men mysigare födelsedag har jag absolut inte haft tidigare!
Och som pricken över iet så fick jag även en fin rosbukett på kvällen av honom.
 
Förövrigt tog det mig uppemot över 1 timme att personligen tacka alla gratulationer på facebook, men det var det värt! Är så tacksam att så många människor tog sig tiden att hälsa grattis till just mig.
 

Din tystnad läker mina sår

Vissa dagar är den dära speciella vännen som alltid finns där, lite extra uppskattad.
Idag är en sån dag.
 

Att hamna mitt ute i vildmarken

Vaknade av att regndropparna knattrade mot fönstret i morse så packade ner kameran, drog på mig regnjackan och begav mig ut i skogen. Älskar verkligen att promenera i skogen när det regnar, det är så mysigt!
Fick för mig att ta en ny stig hem, då jag varken hade nån större lust att gå klart hela leden jag hoppat på och inte heller att vända och gå samma väg tillbaka.
Strosade glatt fram och sjöng för mig själv.
Men helt plötsligt stod jag omgiven av högt gräs och stigen jag gick på var försvunnen.
Jag hade helt enkelt vart för inne i mitt sjungande så jag bara traskade på.
Och för första gången hade jag faktiskt ingen koll på vart jag befann mig.
Hittade tillslut spår efter älgar som trampat ner halvt tydliga stigar i det höga gräset, nackdelen var att dom ledde rakt ut i sumpmarken så mina fötter blev snabbt genomblöta.
Men jag traskade på i älgspåren och efter nästan 3 timmars vandrande så fann jag äntligen den väg jag tänkte försöka komma fram till.
 
Är i dessa stunder väldigt glad över att jag känner mig så hemma i skogen, för även om jag inte har någon aning om vart jag är så känner jag mig ändå lika lugn och kan njuta av naturen.
Man borde ju egentligen njuta allra mest av naturen när man befinner sig rakt ute i vildmarken och inte är omgiven av stigar, vägar eller andra promenerande människor, det är ju där naturen är som mest orörd och naturlig.
 

Jag vandrar längs en väg av gula trädtoppar

Passade på att gå ut och vandra idag, då vädret bjöd på en riktigt mild och vacker höstdag.
Och som vanlig när jag är ute och traskar i skogen tillsammans med min kamera så blir det aldrig som det var tänkt från början.
Min ungefärliga plan var att testa att gå en vandringsled jag aldrig gått förr och som såg rätt lagom lång ut, dvs ca 6,7 km så jag ändå fick vara ute i nån timme och njuta.
Jag gick och gick och gick. 
Såg den ena vackra platsen efter den andra.
Gick igenom mysiga gårdar som jag själv gärna hade bott i.
Träffade flertal vackra hästar och skygga men pratglada får.
Följde lummiga skogsvägar som var som tagna ur en sagobok.
Stannade vid flera tillfällen för att försöka fånga alla vackra platser genom kameralinsen.
Tillslut började jag känna hur benen blev segare och segare, klockan visade att jag hade vart ute i över två timmar men enligt vandringsleds markeringarna så var jag fortfarande på rätt väg.
Det slutade med att jag efter två och en halvtimmes vandring äntligen kom fram till bilen igen med kameran fylld av vackra höstbilder, benen sega som kola och magen ekande tom på bränsle.
Vandringen som skulle vart ca 6,7 km blev till 9 km.
Men gud vilken härlig dag det har vart!

Var det en dröm vi levde

Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag tänker ändå säga det igen.
Det finns inget mer rofyllt än att sitta och kolla ut över en äng där en flock hästar betar harmoniskt i gryningen.
Höstkylan biter i kinderna och fingrarna men vad gör det när man är omgiven av de djur som står en närmast hjärtat. 

RSS 2.0