Ibland måste man stanna upp och vila

I onsdags var det ännu en gång tid för mig att ligga på operationsbordet.
Därav min nuvarande frånvaro ännu en gång.
Spenderar dagarna åt att knapra smärtstillande piller och åt att låta min kropp vila.
8 ställen har dom öppnat och sytt ihop igen så min kropp behöver all vila den kan få tråkigt nog.
Men jag jobbar på att kunna återgå till mitt vanliga liv och hoppas ni hänger kvar här ett tag till.
 

Jag behöver dina lungor för att kunna andas

 
Det var ett bra tag sedan jag gjorde någon ny film och har den senaste tiden verkligen kännt ett behov av att börja göra kortfilmer igen. Det är ett sånt härligt sätt att få dela med sig av känslor.
Här har ni min senaste film som är om ett av mina absoluta favorit ekipage och även en väldigt god vän till mig.
Anledningen till varför dessa två har blivit ett av mina favorit ekipage beror nog främst på att deras resa tillsammans har under en kort tid vart väldigt tuff. Vilket jag har fått chansen att följa, inspireras av och glädjas åt.
För om det är något som kan få mig att må väldigt bra så är det att se en häst och dess ryttare som varje dag kämpar för att tillslut hitta en balans ihop för att sedan bli något stort. 

Vägen hem till skogens varma famn

 
Man brukar säga att man oftast inte inser hur mycket något betyder för en förens man har förlorat de. Men ibland uppstår stunder då man inte inser hur mycket man saknat något förens man upplevt de igen.
Precis så kändes det när jag och min kamera strosade fram i skogen förut idag.
 
Det var så länge sen som jag bara tog kameran över axeln, gick ut i skogen och lät mitt inre styra vart fötterna skulle gå. Och först idag insåg jag hur extremt mycket jag saknat det.
 
Ligga i mjuk mossa, släppa allt som har med tid att göra, känna lugnet som lägger sig i hela kroppen, andas in den syrerika luften och bara njuta av att finnas till.
 
Det är dessa stunder som allt känns så rätt. Jag vet vem jag är och även om jag är i en fas i livet då jag utforskar olika sätt att leva och olika saker som finns i livet så vet jag ändå vilken plats jag hör hemma på.
Eller rättare sagt platsen där jag är och förblir mig själv.

Livet genom kamerans lins

Några bilder som fastnat i mobilens kamera under de senaste dagarna då jag vart något frånvarande.
Har faktiskt inte kännt något behov av att sitta vid datorn, spenderat tiden åt att vara ute och i stallet istället.
Samtidigt som jag försöker fånga de sista dagarna av sommarn innan hösten kommer hit för att stanna.
Tänkte även försöka få till en dejt med min vanliga kamera för att föreviga denna härliga sensommarn.

You make my heart skip a beat

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Man vet att man mött sin drömhäst när han genom att bara vara, får en att tappa andan.
Min vackra Arnold

Ni får mig att andas ett lugn

Hur kan man spendera en söndagskväl på bästa sätt om inte i stallet?
Stå i lugn och ro och pyssla med ponnyerna, vid min sida ligger stallkatten och sover, i boxarna runt om står de andra hästarna och rofullt tuggar på sin kvällsmat.
 
Vissa platser blir aldrig desamma när dom fylls med massa människor och stallet är absolut en sån plats.
När det är fullt med människor där så vill man snabbt därifrån och när det är tomt på människor så vill man inte därifrån.
Låter kanske lite som om jag är människoskygg nu, men jag trivs bara bättre av att vara ensam med djur. 
 

Man måste ibland hitta tillbaka till gamla vägar

Ligger småsjuk i sängen och försöker koppla av. Senaste tiden har jag vart så himla stressad inombords utan någon som helst vettig anledning. Och är det något jag verkligen inte gillar så är det att känna sig stressad, helst omkring hästarna.
Man blir så trångsynt, frustrerad och stängd. Tänk dom som alltid lever så...

Jag hoppas att jag snart kan få återgå till mitt annars så lugna och öppensinnade jag så att jag även kan komma igång med djurkommunikationen igen.
Den har tyvärr hamnat åt sidan pga alla sjukhusvistelser, all inre stress, tankspriddhet och kärlek.
Ibland måste man kanske släppa saker för att sen ta tillbaka dom när tiden säger att man är redo igen.

Men nu tänker jag återgå till denna intressanta bok som har min uppmärksamhet resten av kvällen.


Vi försöker att gå i takt

Som att vända på ett blad så har hösten nu tagit över efter sommaren verkar det som.
Regn, blåsiga dagar, åska om nätterna och mörkret som lägger sig tidigare och tidigare varje dag.
Äntligen är det den årstid som jag älskar allra mest!
 
Är för tillfället ponnypassare till två tävlingsponnyer som står i stallet. Lite mysigt att ha två egna hästar för ett tag.
Trots att det även idag blåste för fullt och regnade stundvis så tog jag en mysig barbackatur på den ena ponnyn, Chico. Det är ju inte varje dag man blir ponnyryttare på nytt och kan utnyttja dessa mysiga höstdagar åt skogsturer barbacka.

Tillbaks i nutid

Har nu landat efter all semesteryran som vart i mitt liv den senaste veckan. Jag och min kille packade bilen för att åka ut och campa på obestämd plats på obestämd tid nämligen.
Vi hamnade efter några timmars bilfärd uppe vid vackra Läckö slott.
Det är verkligen något med denna plats och detta slott som gör att jag känner mig så lugn och hemma där.
Som att komma hem igen.
 Efter en kortare guidad tur inne i slottet där man flertal gånger blev förföljd av människorna som var i tavlorna som hängde i de olika rummen och förundrades över hur vackert det var så tog vi senare på kvällen en promenad runt slottet och myste med fåren som betade runt omkring, vilket var den mysigaste stunden på hela denna resan enligt mig. 
Att sitta ute i mörkret framför en vedbrasa är inte något man får chansen till att göra varje dag och det kanske är bra det. För när dessa stunder kommer så uppskattar man dom något enormt.

I skuggornas värld jag ser dig

Dimman ligger som ett tjockt täcke över ängarna under morgonens tidiga timmar. Vid horisonten kan man urskilja skepnader av hästar som fridfullt betar i flock. Gräset är fuktigt av den där morgondaggen som alltid ligger kvar tills solens första strålar är framme. Det är tyst, så fridfullt.
Det är ännu en vacker sommarmorgon som gryr.
 

Du får mig att le i tusen år

Att mötas av de där nyfikna ögonen igen, se dom två stora öronen riktade mot en, känna den mjuka mulen mot kinden och kunna dra handen över pälsen mjuk som sammet.
Ååh vad jag saknat att mysa med min favoritkille som nu äntligen har kommit hem ifrån en månads semester ute på landet.
 

Ibland vill jag bara se mig omkring

Ligger i skuggan av ljusens fladdrande lågor och lyssnar på regnet som slår mot rutan.
Dessa stunder av strömavbrott får en att inse hur mycket man verkligen förlitar sig på elen och ett liv utan den känns rätt omöjligt.
Tänk vad det spårat ut ändå...

Det är också stunder som dessa som får mig att längta lite extra efter hösten.
Den enligt mig bästa, mysigaste och vackraste årstiden.
För vad är mysigare än att krypa upp i soffan under en varm filt efter en lång promenad i regnet, att vandra ute i en värld vars landskap ändrar färger samtidigt som luften känns som ny. Eller tända ljus för att lysa upp det mörker som lägger sig tidigare och tidigare ute.




RSS 2.0